Oct. 10, 2012

med en liten tös med för mycket energi på min arm halvligger jag i sängen. mollie tycker det är kul att spotta ut tuttisen varannan minut. mammas tålamod prövas om och om igen. tur att vi sov middag förut!

dagen idag har varit helt okej. jag tror att det beror på att jag äntligen bad om hjälp. jag pratade även ut lite med erik o förklarade vad jag tänker. allt har inte kommit fram till han än men det är på god väg.

jag var även iväg och tände ett ljus hos mormor. snart sex år sen hon dog. jag tänker på henne ofta. jag saknar henne. jag tänker på allt hon inte får vara med om. hon får inte se max o mollie. jag skulle göra vad som helst för att få ge henne en kram, dra in ett djupt andetag med hennes doft och säga "jag älskar dig mormor"



alltid älskad,
alltid saknad.
2012-10-10 @ 23:15:16 Permalink

Kommentarer
Postat av: Emma

Ingen kommer någon sin kunna säga att de "vet" vad du går igenom, åh tyvärr inte ens Eric då det är inte hans kropp som burit dessa små och som nu tar hand om dem 100%( för han är ju ändå på jobbet några timmar/dag) tycker absolut att du gör rätt som ber om hjälp önskar ja också hade tagit mod och bett om hjälp hos en psykolog för när allt landar och man börjar inse hur nära döden de varit och all psykisk press de är med att få prematur och neo tiden så är det inte lätt. Och ni fick ju till och med två... Tycker du är stark Emelie som pallar allt detta och gråta får man göra :) och att du ber Eric/ hans föräldrar/dina föräldrar om hjälp med avlastning är bara rätt, som utsliten mamma gör man ju Inge bra "jobb"

2012-10-11 @ 07:30:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0